Välj en sida

Nu har jag varit igång i över en månad och jag kan med säkerhet säga att det går bättre och bättre! Jag springer nu 5 km på runt 34 minuter (ca 9,2 km/h) och då är jag inte helt knäckt när jag springer “i mål”. 

Jag har inte testat att springa en hel mil ännu så det känns ju lite nervöst, men i lagom takt tänker jag öka på kilometrarna – första gången jag sprang fixade jag ju bara 300 m innan jag var tvungen att stanna och vila!

Det som har varit absolut jobbigast är att hitta en bra runda ute, nu när det är både vinter och mörkt. Jag tycker verkligen att det är kanontråkigt att springa på löpband. Och att hitta tid när de vanliga rutinerna störs på grund av resor eller andra grejer man bara måste vara med på! Vi får heller inte glömma de “pinsamma” styrkeövningarna såklart…

Väderproblem

Den här vintern kan nog de flesta hålla med om har varit rätt upp-och-ner. Mest ner om jag får säga det själv. Under januari var det ju hyfsat till jättebra väder med snö, sol och minusgrader. När det just snöat och de plogade vägarna runt Falun fryst på, är underlaget helt fantastiskt att springa på. Jag har upptäckt att det är riktigt skönt att vara ute och röra på sig när det är runt -5 grader. Med mina nyinförskaffade dubbskor är halkrisken betydligt minimerad och eftersom jag köpt 2 storlekar för stora dojor, får jag plats med ett par varma yllestrumpor också!

Men när det är runt nollan eller varmare, blir det is och vatten och dubbarna fixar inte att fästa på underlaget. Då känner jag mig verkligen som Bambi och spänner mig och parerar med helt fel muskler. Det har ju så klart nu har fått till följd att jag har överansträngt vadmuskeln på högra benet. Värken påminner om benhinneinflammation och är rätt ihärdig men inte dödsbringande. För att komma igenom detta kommer jag att ta det lugnt med löpningen ett litet tag, men köra lite sittande vadpress med låg vikt och efterföljande stretch, för att få lite “genomströmning” så eventuell inflammation spolas bort, samt massage med golfboll under foten. Enligt alla som kan – är detta [enda] sättet att bli bättre på. Rätt frustrerande tycker jag ändå att det är!

Running-by-night

Jag har också tappat bort min pannlampa! Hur gick det till undrar man – när den inte är särskilt liten, och med extra batteripack som hänger med som en jättelik dongel. Jag är inte alls sugen på att köpa en ny, då den som är borta kostade en bit över tusenlappen (även om den är ett par år gammal nu)! Nu när snön nästan är borta är det jättemörkt ute och risken är rätt stor att man snubblar över nåt eller halkar på en lömsk isfläck någonstans. Om ni hittar en pannlampa av märket Silva Cross Trail kan det vara min. Upphittaren belönas med en kram.

Värdighetsproblem

grodaJapp -det är sant. Jag har ett värdighetsproblem också. Jag trodde inte det om mig själv. Men jag tillhör den där gruppen på gymmet som tror att alla andra skrattar åt mig när jag gör något som skulle kunna klassas dumroligt. Jag vet att det är helt vansinnigt att tänka så, jag bryr mig ju inte själv om vad andra gör. Jag är alldeles för fokuserad på mitt eget för att titta på andra. Men känslan är ändå där i bakhuvudet och vad jag än intalar mig själv, går den  inte bort. Som grodhoppen tex. De kan jag inte förmå mig att göra på gymmet. De har förpassats till öde skogsvägar och genomförs per definition alldeles för sällan. Hur komma över detta? Jobba med min träningssjälvkänsla kanske? Finns det några tips därute? Det är ju alldeles superlöjligt att låta en sådan sak hindra träningen – men så är det. Hur gör ni andra med samma värdighetsproblem? För jag är väl inte själv, eller?

Jag har också tillsammans med PT-Kenneth upptäckt att jag inte har någon “core”. Ni vet de där musklerna som i princip håller upp allt ovanför rumpan. Förvåningen var stor när jag skulle göra en sit-up ända upp med bröstet till knäna och fötterna kvar på marken – och det bara inte funkade! Jag kom inte upp! Snacka om att jag bara ville sjunka genom marken när PT-Kenneth sorgset skakade på huvudet och började räkna upp en mängd smärtsamma core-övningar som jag nu måste göra för att inte implodera som en ballong utan luft… Ja, så allvarligt verkar det i alla fall. Jag går nu igenom ett mag-rygg-sido-muskel-program varje gång jag tränar (och även hemma på kvällarna) som kan få en vuxen karl att gråta. Det. Gör. Ont. Och. Jag. Kan. Inte. Andas! Jag märker dock redan att det börjar bli lite bättre. Nu varar inte avsvimningarna lika länge mellan seten så jag ser ljuset i core-tunneln!

Nästa gång jag skriver ska jag ha testat att springa en hel mil! Ska bli intressant att se vilken snittid jag har då. Vi kanske ses därute när underlaget och vadmuskeln blivit lite bättre!

2084c19e-8342-4d69-8ef9-3f016147751cPatricia “Trix” Eresjö jobbar som kommunikationsansvarig för digitala kanaler på Alpha Plus och har gett sig själv utmaningen att lära sig springa.

Målet är att springa 1 mil på 1 timme i maj 2015.

Trix är ofta ute i naturen på långa promenader eller vandringar med sin dvärgpischer Dizel och är även amatörforograf av stora mått. Följ hennes inlägg om hur det går med “1 mil, 1 timme-utmaningen” här på Alpha Plus blogg.

Alpha Plus produkter

Mighty Sport Nzyme
Mighty Sport Nitro Ndure
Mighty Sport Beet Boost
Inflavonoid Xtra
UltraInflamX

 

 

X