Välj en sida
Ingmarie Nilsson

Ingmarie Nilsson

Ingmarie Nilsson har sprungit så länge hon kan minnas och löpningen är fortfarande en viktig del av hennes liv.

Under 90-talet var hon löpare på elitnivå med seger i bland annat Stockholm Marathon och Tjejmilen. Hon har vunnit 30 individuella SM-medaljer, haft en seger i Finnkampen och placerat sig bra i andra stora, internationella maratonlopp.

Ingmarie arbetar som specialistsjuksköterska, journalist och personlig tränare. Så länge kroppen och knoppen kan och vill kommer hon att fortsätta springa.

Hennes dröm är också att få skriva fler böcker. Det är inom skrivandet och löpningen som hennes hjärta och själ hör hemma.
Ingmarie Nilsson

Latest posts by Ingmarie Nilsson (see all)

Det här med intervaller är ganska märkligt. Jag tycker på riktigt att det är kul! Under förutsättning att kroppen vill förstås. En del påstår att det gör ont men jag vet inte jag… Helt ärligt tror jag många förväxlar smärta med obehag. Ont är sånt jag t.ex. känner när jag slår tån i en kant, vurpar med cykeln och landar i asfalten, låter tandläkaren borra i en tand utan bedövning eller har akut diskbråck.

Att köra intervaller, eller bli fysiskt trött på annat vis, gör i princip aldrig ont om man är frisk och hel men det kan vara ruskigt obehagligt.
När tröttheten, mjölksyran och andnöden är som värst är det lätt att tänka och tro att det är farligt och att man snudd på ska dö. Särskilt vid simintervaller. Då tror jag ibland att jag ska både spränga lungorna och drunkna.

Men det kommer inte hända för det är bara en illusion. Kroppen är som bekant ruskigt smart och såklart den inte vill bränna all sin energi utan vill spara på den till sämre och tuffare tider. Ungefär som den gärna vill lagra fettreserver. En gång i tiden gjorde de där försvarsmekanismerna säkerligen att vi överlevde. Men få av oss på denna delen av jorden behöver tack och lov vara oroliga för att behöva varken ta ut oss till totalkollaps för att överleva eller svälta ihjäl på grund av matbrist.

Intervaller behöver heller inte betyda att man maxar och nära på stupar. Det handlar snarare om att man tar i så pass mycket att man hamnar utanför sin egen comfortzon. Det fina är att ju mer man utsätter sig ju ”enklare” blir det att hantera den där känslan. Och ju mer vi gör det ju mer utvecklas vi. Jag välkomnar den snarare än fasar den. Säger liksom hej, hej dig känner jag igen. Nu kör vi! Har märkt att det funkar superbra även på t.ex. yogamattan och ”vanliga livet” också.

Jag är övertygad om att vi behöver denna typ av träning. Vårt ”moderna” liv är fantastiskt men det har också gjort oss bekväma och lata, både i kroppen och i skallen, och allt för många följer ”minsta motståndets lag”. Våra kroppar behöver ju dock fortfarande ta i. Ordentligt! Åtminstone en gång/vecka. Sen är det ju faktiskt som så att vilan blir så otroligt mycket härligare när man tagit ut sig innan, eller hur?

Så kom ihåg att hålla träningen vid liv även under alla jul- och nyårsbestyr. Den kommer göra att du kan njuta av allt ännu mer. Jag lovar!

God Jul & Gott Nytt År!

Kram från Ingmarie

X